Åh, Noomi gör det så himla bra. Man kan ju bara ana vilken jätteomställning och vilket trauma det måste vara för en treåring som bara levt ensam med sina föräldrar. Plötsligt är lillebror här en vacker dag efter en jättelång väntan...liten och skör och inte alls någon vidare lekkamrat.
Vi försöker att engagera Humlis så mycket vi bara kan och såklart om hon verkar vilja. Till exempel känner hon sig duktig och delaktig när hon får skölja tvättlapparna och ta fram nya blöja när vi byter på Ruben.
Vi försöker också ha extra extra mycket tålamod med Noomi, inte ställa allt för mycket krav utan istället uppmuntra och berömma. Sen märker jag att hon blivit väldigt pappig sen Ruben föddes, hon tar lite avstånd från mig helt enkelt. Igår blev det väldigt olyckligt och ledsamt när jag låg och grät i soffan för att jag hade så ont i axeln (legat konstigt på operation) och även i magen för att jag varit uppe och överansträngt mig. Då blev Noomi också jätteledsen och tårarna sprutade. Det ledde till att jag hormongrinade ännu mera och kände jättedåligt samvete över stackars Noomi som plötsligt fått konkurrens av ett syskon och sorg över att hon inte vill komma mig nära längre.
Jaja, vi kom till sans så småningom både jag och Humlan, kramades och allt kändes bättre.
Idag har vi haft en bättre dag! Noomi har haft egentid med pappa och varit på gott humör. Hon blev lite ledsen imorse bara över att hon inte fick ligga i Mamaroon som lillebror, hårt att höra "den är bara för små bebisar, den kan gå sönder...". Vem skulle inte vilja vara riktigt liten ibland?
Så här mysigt hade vi det imorse, hela familjen i samma säng och insikten över att vi nu har TVÅ underbara små barn kom över oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar