En mardrömsupplevelse

Åh, jag kan inte beskriva hur glad jag är att vi är hemma! Det sista dygnet har varit lite kämpigt minst sagt.
Noomi vaknade med krupp natten mot idag, hon hade fått lillebrors förkylning och då kom både krupp och förkylningsastma som ett brev på posten. Inhalationsmedicinen var förstås hemma i Umeå. Det var så synd om henne, "Mamma, det är jobbigt att andas", sa hon. Hon vaknade många många gånger under natten sen. Dessutom började jag känna mig förkyld...

Resan hem idag var en pärs för oss. Ruben gjorde inte så mycket väsen av sig, han sov sig igenom i stort sett hela resdagen. Noomi däremot, hade det jobbigt. Hon hade feber och var alldeles slut, jag såg på henne hur jobbigt det var att kliva av och på alla bussar, flygbuss, in på flygplatsen, checka in osv. Hon somnade på en bänk i gaten och gick knappt att väcka sen.

På flyget började mardrömmen på riktigt. Det var ingen fara med barnen, de sov båda två, men jag upplevde mitt livs värsta smärta. Två gånger dessutom. Jag fick så groteskt ont i öronen när planet började gå ned för inflygning (sisådär 20 minuter innan landning) att jag har aldrig förr haft så ont. Jag trodde att huvudet skulle explodera av trycket i öronen och det var helt omöjligt att tryckutjämna. Provade även nässpray (hur mycket som helst), svälja, gapa, gnugga öronen, ja allt verkligen. När vi landade på Arlanda hörde jag ingenting på höger öra längre.
Nästa flygning blev om möjligt ännu mer smärtsam, och tårarna rann sista kvarten. Tack och lov sov barnen, jag hade fullt upp med att försöka överleva smärtan from hell.

Ja, till slut nådde vi mark i Umeå. Stod vid bagagebandet med en Noomi som bara skrek och grät, hon var helt förbi. Även Ruben hade vaknat till och stämde upp i vrålet. Medlidsamma blickar, men för en gångs skull var skriken inte jobbiga. Hörde ju ungefär ingenting på något av öronen. Vänsterörat är bättre nu, men höger är fortfarande helt avstängt, går lite i min egen lilla värld just nu...

Tur att vi var friska under dagarna i Göteborg i alla fall! Och nu vet jag att jag klarar att flyga själv med två (sjuka) barn också:)