Så var vi åter i Strömbäck sen några timmar tillbaka. Borta bra men hemma bäst brukar det heta, och jag kan inte annat än att hålla med. Skönt att komma hem till huset och lugnet men mest av allt har vi naturligtvis längtat efter vår älskade Noomi! Drygt 4 dygn har vi varit ifrån varandra. Humlis har haft det hur bra som helst hos mormor och morfar, Emma, Ambjörn och kusin Hilding. Haft disco, åkt traktor och plockat kantareller bland annat. Men underbart att få krama om sin lilla Humla idag när hon och morfar mötte upp oss på flygplatsen.
Igår var vår sista heldag i London. Den spenderade vi mestadels på stan med shopping, fika och god lunch på Covent garden. Jag kom ut med en påse från Michael Kors-butiken. Min plånbok höll på att falla isär och såg så eländig ut, men nu har jag en ny och lyxig liten sak. Vi köpte också presenter till Noomi, en bil med hästtransport från Playmobil hittade vi i det enorma leksaksvaruhuset Hamleys bland annat.
Sen traskade vi typ hela Oxford Street för att hitta en Hello Kitty-kamera till Noomi. Vi köpte en till henne i en butik där förra året som hon har råkat blöta i vatten, så en ny stod på önskelistan. Ja, det blev ett antal steg igår med!
Innan vi gick ut för att äta middag satte vi oss i hotellbaren och drack vin. De hade en pianist som spelade där varje kväll, riktigt mysigt.
Sen gick vi till en indisk restaurang och åt en riktig brakmiddag. Vi var otroligt hungriga och kunde verkligen njuta av både förrätt och en sk. Thali, en bricka med massa olika smårätter, naanbröd och röror. Himmelskt gott var det och som kronan på verket somnade Ruben i vagnen just när vi fick in maten. En trevlig kväll!
Någon efterrätt var det inte tal om, kände mig mätt till imorse...
Hemresan gick bra, dock lite drama på Arlanda när vi skulle checka in på flyget till Umeå. Vi blev något sena från London och hade inte jättelångt emellan. Så när vi kom till incheckningen, 28 minuter före planet skulle gå, sa kvinnan vid disken att det var för sent. Då dog jag nästan! Stod där och grät och sa att jag måste hem till mitt barn. Det löste sig tillslut (bra att uttrycka sina känslor ibland), vi fick åka med. Vilken lättnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar