Nu är vi hemma i stugan igen efter ett härligt dygn med goda vännerna (vi kallar oss storfamiljen) på Dekarsön.
Vi åkte dit igår på förmiddagen, bagaget fullpackat trots att vi bara skulle sova en natt - livet med barn. Innan vi åkte ut till Dekarsön hann vi avverka en stunds jättebra reashopping i Övik. I min kasse hamnade bland annat doktor Mac Stuffins-duplo, pussel och en urgullig, blommig liten vindjacka till min Rubin.
Hos Westbergs välkomnades vi med ett helt fantastiskt fika, tårta x 2 och Martins oslagbara kanelbullar bland annat... Det var även ett kärt återseende av Jonas som bor i USA sen två år tillbaka, och som vi inte träffat sen i julas. Det var också jätteroligt att få träffa en ny medlem i Storfamiljen, Anders flickvän Anette.
Förutom att njuta av gofikat tog vi också ett bad några av oss, varmt och skönt i vattnet, om än mycket läskigt sjögräs. Noomi var panikslagen och gallskrek "dumma mossa". Det blev ett snabbt dopp för henne.
Noomi blev hemskt förtjust i Anette, åh vad de hade roligt. Tänk att få hänga med en riktig stortjej som tar sig tid att leka med liten Humla... Men så läser hon också till förskollärare Anette, som klippt och skuren för yrket verkligen!
Två små godbitar till kusinpojkar;
Innan middagen gick en kubbstafett av stapeln.
Maten hos Westbergs smakade som alltid hur bra som helst. Vi åt en buffé med olika typer av lax tillsammans med smördegsinbakad potatismos och sallad.
Efterrätten kunde vi äta ute på bryggan, för kvällen var ljummen och det blev nästan mörkt medan vi satt där. Lite tråkigt att de ljusa kvällarna blivit kortare, men å andra sidan mysigt att få tända ljuslyktorna...
Idag har vi gått en promenad, slunkit in på en loppis hos deras grannar, badat ännu mera och mumsat i oss sillunch och resterna av gårdagens brakfika.
Humlis hade det lite jobbigt idag, hon var helt slut efter gårdagens alla intryck och möten, så krafterna hade liksom gått ur henne helt. Hon bröt ihop fullständigt där vid lunchen och bara grät och skrek. Det slutade med att hon fick lägga sig med morfar i en av sovstugorna och lyssna på Lotta på bråkmakargatan. Då blev det lite bättre. Sen somnade Noomi i bilen på väg hem och när vi kom till Bredviken var hon glad som en lärka igen. Det var nästan lite sorgligt, för det var som att hon ville kompensera oss för att hon varit så arg tidigare. Sa gång på gång hur snälla vi var och fullkomligt öste ur sig komplimanger och superlativ. Lilla, älskade Humlegos.
