Förlossningen med Ruben

Onsdag morgon klev vi upp redan klockan 5.45, otroligt nervösa och förväntansfulla gjorde vi oss i ordning för att åka in till sjukhuset för att FÖDA BARN! Himla konstig känsla... Jag duschade och tvättade håret ännu en gång inför operationen och tog på rena kläder. Frukosten fick jag tyvärr avstå eftersom jag var fastande sen kvällen innan. 

Vi sa hej då till mormor och morfar som kommit kvällen innan för att passa Noomi och pussade vår sovande dotter på pannan innan vi packade in oss i bilen och styrde iväg.

Klockan 7.00 hade vi tid på förlossningen och togs emot av vår barnmorska, Maria, som var med oss hela dagen.

 

 

Vi fick ett rum på förlossningen där vi gjorde oss hemmastadda. Först kördes en CTG-kurva under 20 minuter och barnmorskan kände på fosterläget. En läkarstudent som också hette Ida (!) var också med under förlossningen och förberedelserna innan.

Efter kurvan hade registrerats fick jag byta om till den härliga outfitten sjukhusskjorta och nättrosa med tillhörande jättebinda. Nu sattes kateter - kändes faktiskt ingenting!, och nål i handen. Michael fick ta på sig blå operationskläder och det kände han ju sig hemma i.

Sen var det bara att vänta på vår tur....

Pirrigt och nervöst nu!

  

 Plötsligt var det dags! Strax före nio kom Maria och en undersköterska och styrde in oss till operationssalen som ligger på förlossningen. Där tog operationspersonalen emot oss, Michaels kollegor. Jag fick sätta mig på operationsbordet och narkosläkaren Lisa började förbereda för att lägga ryggbedövningen - det jag hade gruvat mig mest för. Hon började med att steriltvätta mig över ryggen ett flertal gånger med rikligt med sprit, det kändes ungefär som att bada i en isvak. Sen fick jag sitta ihopkrummad och luta mig mot den fina undersköterskan Lina när bedövningen lades. Det krävdes några försök innan hon fick in bedövningen rätt, visst kändes det, men inte på långa vägar så som jag hade föreställt mig. Jag var så otroligt peppad och hade min målbild så tydlig att jag hade kunnat blivit stucken 10 gånger till utan problem!

Fullt så här glad och avslappnad kände jag mig väl egentligen inte inombords.. hur nervös som helst!!

                                                                                                                          

 Så snart bedövningen var lagd kände jag en värmekänsla i fötter och ben som snabbt domnade bort. Fick hjälp att lägga mig ned och tippades lite bakåt för att bedövningen skulle nå upp till rätt nivå snabbare. Av en spinalbedövning kan pulsen gå ned och det gjorde den på mig ganska duktigt. Plötsligt kände jag mig så frånvarande och borta liksom, men det ordnade upp sig med lite Atropin, ett läkemedel som höjer pulsen. Förberedelserna fortsatte, de började tvätta magen och sätta upp skynket, operatörerna kom in och hälsade. Nu hände det enda egentligen obehagliga under snittet, för plötsligt, strax innan de skulle börja operationen, fick jag en plötslig, kraftig huvudvärk. Låg och kved av smärta och Michael upplyste mig om att blodtrycket hade stigit kraftigt. Då blev jag livrädd att jag hade drabbats av havandeskapsförgiftning, skulle få en stroke eller något. Samtidigt kom de på att de skulle sätta en till nål på mig, men det var lättare sagt än gjort. De stack och stack och ytterligare en narkosläkare kom in med ultraljudsapparaten för att hitta ett kärl. Det var tyvärr helt omöjligt att få in en nål trots deras idoga försök. Som tur var lugnade det ned sig med huvudvärken efter några minuter, de stängde av införseln av ett läkemedel som höjer blodtrycket och det blev mer stabilt igen. 

Så till slut, efter den otrevliga upplevelsen med huvudvärken, kunde de börja operationen. Jag förstod att det inte var många minuter kvar tills vi skulle få träffa vår lille bebis...

9.40 började de skära och 9.46 hördes ett rossligt litet grymtande när Ruben blev utplockad i ljuset. Barnmorskan höll honom framför mig hela tiden och gnuggade honom över ryggen för att han skulle komma igång med andningen. Snittbarn kan ju vara lite trögstartade med den biten, men till slut skrek han till rejält och fick komma och ligga på mitt bröst. Ahh, den känslan alltså!! Så himla mysigt. Det bästa med hela förlossningen var just den grejen, att han fick ligga hos mig direkt när han kom ut och sen vara kvar på mitt bröst tills de hade sytt igen. Allt det där som jag missade när Noomi föddes fick jag nu uppleva och det kändes så otroligt bra.  Ruben började genast söka efter bröstet och låg och småsnuttade lite. Barnmorskan kom och gnuggade honom ibland för att hans skulle skrika upp sig lite. 

                                

 

 
Strax innan halv elva var operationen färdig och Ruben fick komma till pappa en stund medans jag flyttades över till sängen och rullades tillbaka till rummet på förlossningen. Väl tillbaka där fortsatte vi bonda med vår lille pojke som låg hud mot hud med mig länge länge. 

Efter en stund fick jag äntligen dricka något, så törstig som jag var då har jag nog aldrig varit förut... Sen kom också den efterlängtade grattisbrickan med jättefint fika uppdukat. Även detta missade vi förra gången, så det hade jag verkligen sett fram emot. Fina, matiga mackor, kanelkakor, te och äppeldricka, en flagga naturligtvis. Så gott så gott, hade kunnat äta en hel grattisbricka själv, så hungrig var jag efter fasta och anspänningen inför snittet.

  

Efter fikat sköljde den stora tröttheten över mig. Operatören och barnmorskan var tvungna att öppna upp förbandet eftersom det blödde, men jag tror jag sov mig igenom det. Ruben låg på bröstet och var vaken, bebisar har tydligen några vakentimmar just efter att de fötts.

 

 

Ja, plötsligt var vi tvåbarnsföräldrar och fyra i familjen!

 

 

Efter några timmar var det dags för vägning och mätning och lite allmän koll. Även på detta fick jag vara med denna gången, bevittnade allt från sängen där bedövningen nu sakta men säkert började släppa i benen.

Ruben vägde 3 275 gram och var 47 cm lång. Huvudomfånget var 34 cm. 

Välkommen till världen älskade lilla barn!

 

Vi kunde inte ha fått en bättre förlossning än så här! Önskemålet i vår förlossningsplan var en lugn och fin förlossning med planerat snitt, att bebisen skulle få vara kvar hos mig om det var möjligt och att vi skulle få vara tillsammans hela tiden. Allt gick i uppfyllelse och jag är så otroligt nöjd och glad att det blev så bra!