Vi tycker lite synd om oss själva här hemma just nu. Usch, riktigt miserabelt känns det, egentligen är det väldigt världsliga saker, ingen av oss är ju dödligt sjuka. Men efter 1,5 veckas dunderförkylning som resulterat . bihåleinflammation för mig och bronkit för Michael känns det faktiskt rätt segt. Jag är fjättrad vid nässpray och det känns som att någon borrar mig i pannan dygnet runt. Michael håller på att hosta lungorna ur sig och har flyttat ned till gästrummet.
Men - vår stora skatt Humlis, är väldigt pigg (och oftast mycket glad), hon sprudlar och leker, hoppar och upptäcker nya förmågor hos sig själv dagligen. Att hoppa på ett ben till exempel. Det går jättebra om man håller i sig samtidigt.
Hon rolleker från morgon till kväll, rollerna delas ut redan i sängen på morgonen. Allt handlar om vem som är mamma till vem. Imorse var jag stora kaninmamman till exempel, vilken ära!
Med så ynkliga föräldrar för tillfället heter räddningen Kornet, Noomis fina förskola. Hon vill aldrig åka dit när vi just vaknat, men när vi väl sätter oss i bilen är hon så glad. Tar entusiastiskt på sig lilleskutt-mockasinerna och springer in till kompisarna. När energin hemma tryter är det himla skönt att veta att Humlan fått leka, pyssla, varit ute flera gånger och ätit lagad lunch. Check, check, check!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar